När jag var liten brukade vi ha såna där små grejer som vara "våra". Som till exempel när jag gick ut till honom i skogen om han var där och jobbade och jag hade med fikakorgen och vi tände eld och jag klättrade i träd och bara kände mig sådär otroligt trygg som man gör med den där mannen nära. Eller alla hästtävlingar och träningar som han och mamma åkte Sverige runt med mig. Eller den där "dattenleken" som vi kunde köra på nästan hela grusvägen från huset ut till busshållsplatsen där skolbussen skulle hämta mig för att ingen av oss kunde sluta. Vi är lika envisa båda två så att förlora var liksom inget att välja. Gissa om jag har skrattat mig tokig av det där. Eller vid kvällsmaten då han åt filen fort och den hamnade lite i mustaschen och jag fnissade och han undrade vad det var. I alla fall. När man själv blir vuxen och får…
